Säg att du skämtar...

Idag ringer en kompis.
Gammal barndomskompis. Vi - Le Twin, han och jag har känt varandra sedan dagis.

Nu är han pappa till två små söta tjejer som jag skämmer bort så mycket jag kan.
Le Twin pappa till en liten krabat som gråter när han ser mig.
Men nog om det.

Jag har försökt få med dem ut i evigheter på något roligt. Något roligt som innefattar oss tre. Inte Familjer och barn.
Jag är lätt den som är sammankallande.
Jag ringer.
Jag har ideér.
De kan aldrig.
För.
De har ingen barnvakt. Tjejen ska bort.
Det har jobbats sent i veckan*
Ja ni ser mönstret.

Idag ringer kompisen. Frågar om jag vill komma förbi imorgon.
Jag kan inte. Fotbollsmatch.

Då får jag en veritabel utskällning/förmanande om att JAG aldrig hittar på något med dem längre.
Jag ska naturligtvis ringa min tränare 1 dag före matchen och säga att jag inte kan vara med.
Hade det vart ett skämt eller sagt lite med glimten i ögat så hade jag nog skrattat mest åt det men när han fortsätter med att;

"...ja, det vore ju trist om du inte kunde för då skjuter vi på det, vi är ju fru och barnlediga både jag och X**..."

Känner mig lätt förolämpad över att han;

1. Inte tror att jag någonsin har något planerat i förväg.
2. By definition utgår från att jag sitter ensam hemma en fredagkväll.
3. På allvar tror att jag ska släppa allt jag kan tänkas ha att göra för att han är gräsänkling efter ha fått nej på ideér i snart 4 år.
4. Försöker spela ut att jag ska få dåligt samvete för att jag har annat att göra.

Och dessutom.
Räknas inte de gångerna som en småbarnsförälder tackar nej till något just för att de är småbarnsföräldrar?



A. Som spelar match och bara sitter ensam hemma på fredagar ibland.



* Betyder till 17.30.
** Inte Le Twin. Han nämndes bara för att förklara vem kompisen var.