Le Blogg - Observandum sed non imitandum.
Kanske rolig, kanske helt sann, kanske lite mindre sann men aldrig påhittad. Inte helt i alla fall. Saker som berör, stör eller inte alls.Och så gillar jag fiskbullar.
fredag, augusti 28, 2009
Portvin!
Inte idag. Men snart. The Big 60. För Pappa A alltså.
Alltså ska hela familjen med flickvänner och liknande utomlands. Portugallien. La Familia bjuder. Lite roligt eftersom Mamma A sagt att flickvänner och familjer ska med. Jag kommer ju åka ensam. Men de andra för ha med sig flickvänner. Nu menar jag bröderna. Inte att pappa släpar med sig någon flickvän. Men det skulle vara lite kul.*
Min roll kommer nog bli han som bara hänger på. Och försöker få Svante att le. Hela helgen. Det är det mest troliga. Och att jag och Lillbrorsan blir lite för fulla första kvällen.
Portvin here I come!
A.
* Alltså inte på riktigt men just nu. Ska nog ta upp det med Mamma och Pappa A och det gäller honom också att han får ta med sig flickvän.
Är att det finns tårta kvar i kylen dagen efter. Nu vid 10 snåret kommer det sitta utmärkt med en liten bit tårta och några småkakor som jag likt en pensionärstant stod på kondiset och köpte i lösvikt.
För den som inte visste det måste kilopriset på kakor vara enormt högt. Eller så köpte jag extra mycket för att veta att det skulle bli lite över.
Snart är jag nog vuxen på riktigt. Men det stör mig inte att bli äldre. Bara att jag inte får frukost på sängen. Det kan jag sakna. Och att ingen har ringt och sagt grattis. SMS - Hmmpff...
A.
Ps. Naturligvis vill jag ju även ha presenter på morgonen.
Om du är på en arbetsplats. Och måste gå på toaletten.
Hur många kollar vilken färg låset har innan ni tog rycker i dörren? Alla kommer svara ja. Utom en eller två här. De rycker på chans så hårt de kan.
Har aldrig blivit så rädd. Trodde dörrkarmen skulle följa med. Om det gick snabbare? Inte det minsta. Hela processen fick startas om. Plus att jag stod kvar där inne ett tag bara för att jävlas.
Om vi ska vara lite ärliga nu. Hur många tycker inte att det värsta med middag är att komma på vad man ska äta? Man går runt som en jävla fåne i affären och det slutar alltid med att man köper bacon? Precis sånt som får en att längta efter matpillret. Ja ni vet vad jag menar.
Varför varför har inte mataffärer börjat med en liten hylla, vagn eller ställ med "Dagens middag". De letar fram ett recept. De ställer fram allt som behövs. Kanske tom plockar ihop färdiga korgar med allt som man behöver för att laga det. Sen kommer såna som jag , tar en korg, åker hem och lagar det. Äter det. Jag kan villigt erkänna att jag inte ens skulle reflektera över vad det kostade. Om det var pelikankött. Eller något alls. Bara köpa det. Sen skulle de kunna lägga ner lite chokladbollar som efterrätt.
Jag är helt övertygad om att det skulle bli en storsäljare. Helt säker. Så vart mejlar jag min ide?
Måndag är nämligen lillbrorsans första dag som yrkesarbetande på riktigt efter många års studier.
Uppenbarligen har han vissa kvaliteter som gjort att han fått jobb. En av dem är inte att knyta slipsar. Aldrig har jag skådat något så talanglöst.
Men det var tydligen mitt fel. Jag var enligt hans dock tveksamma omdöme* den sämsta läraren han någonsin haft i något.
A.
* Han ska bli revisor så det är uppenbart att något omdöme har han inte. Dessutom sitter han ett tag och klurar innan han säger "...revisor, det är inte skitsexigt direkt..." 26 år. Sen kom han på det.
Fredags. Jag tog nog bara ett dåligt beslut i fredags och det var att inte åka hem från jobbet tidigare. Inget ovanligt i alla fall.
Sen kommer vi till lördag. Dagen då min starka karkatär verkligen ska visa sig. Den är extra stark om det rör sig om alkohol och idrott.*
Lördagmorgon. Coach ringer och frågar om jag kan vara med på bänken. Just utifall någon gör illa sig. Jag lider ju av en elakartad sträckning. Ni vet en sån som läkte på 3 dagar när man var tjugo och nu tar ett par månader. Självklart kan jag vara med. Som back-up. I nödfall. Det vore ju inte bra att slå upp det.
Gissa vem som med glädje kastar sig in i matchen med ett vrål och ett fånigt leende. Gissa vem som har skitont nu.
Lördagkväll. Jag ska verkligen inte gå ut. Verkligen inte. Tackat nej till erbjudanden hela dagen. Kompisar ringer vid halv tio. Jag är i La Casa A. De är inte där. Frågar om jag ska komma över. Självklart säger ja. Taxi. Många kronor. Är där till två. När värdinnan för en timme redan gått och lagt sig. Vid två finns det tydligen bara ett svar i min värld på frågan om vi inte ska ta en liten sväng förbi en öppen krog. Ja, det är ordet självklart jag menar. Så iväg till krogen. Kommer dit klockan 02.20. Är där till 02.50 och hinner dricka lite mer sprit.
Sen så hem. Där jag höjer fastpriset på taxin för att chauffören är så trevlig. Dessutom frågar jag honom om det är okej för honom. Jag hör min röst säga det. "...om det är okej för dig..." Svårt att se att det inte skulle vara okej för honom. Någonsin.
Söndag. Storm. Utemöbler flyger över nejden. Vad grannarna inte vill se är en bakis A i Batman-kallingar springa runt och jaga dem samtidigt som han utstöter små ljud av smärta efter trampat på en sten.
