Men hur i helvete... Resan del 4 (eller är det 3?)
Hej... Hur är det på Malta.
Men what the fuck.
Le Ex som knappt ska känna till att jag existerar. Ännu mindre skicka sms. Hon har ett litet problem med överreagering och att hålla god ton nämligen.
Jag och mina brittiska vänner, som i takt med att deras Guiness rinner ner blir mer och mer högljudda och tycker det är en bra ide att kalla passerande människor för "wankers" sitter i alla fall kvar... Jag, som en förrymd fånge, som Harrison Ford i Jagad. Inspekterar nog alla runt omkring mig. Försöker studera omgivningen så gott det går utan att det syns.
Kan inte se henne i alla fall. Sveper i mig lite mod. Eller öl som det kallas på pubar och skickar ett sms tillbaka.
"... Hur vet du att jag är här? Är du här?..."
Slappnar av lite när det inte direkt piper till i mobilen i alla fall. Innan det händer som en Triss vinst. Helt plötsligt. Telefonen blinkar till. Samma nummer som tidigare.
"... Nej, men folk känner igen dig..."
Vad fan är det här. Nyfiken som jag är av naturen och lika lättad över att hon inte är där så frågar jag vem som sett mig som uppenbarligen vet vem jag är och varför den personen i så fall inte hade folkvett nog att hälsa...
Då slår det mig, lika hårt som Frank Bruno slog Lillen Eklund. Blondinen på flygplatsen. Bästa kompisen till Le galning...
Slappnar av lite, inte lika mycket som gubben som får kanonkulan i magen men tillräckligt för att ignorera det faktumet och försvinna ut i vimlet bland äldre par, språkskole-elever och en del människor i min ålder. Då det inte är inträde på något ställe så hinner vi med ett antal ställen innan engelsman 1 som tidigare misstagit Guiness för vatten blir rejält dyngrak och vi kommer fram till att det räcker för ikväll...
Som avslutning kan man dessutom konstatera att taxichaffisar på Malta är samma patrask som i Sverige. Resan från Nöjeskvarteren* hem till hotellet skulle kosta 5 lira. Det är inte samma sak som att han vägrar köra förrän han fyllt bilen med folk som får betala 5 lira var för att komma dit. Jag vägrade och ställde till med en scen om det och det slutade med att jag hoppade ur bilen, fick tillbaka mina pengar (som givetvis skulle betalas i förskott) och tog en annan med klara direktioner om att åka direkt....
Sen somnade jag som ett litet oskyldigt lamm, och inte av den lammvarianten som korkade japaner köper i tron att det är en pudel de köpt...
Snart. Badstrand, fruktbuffe, motarbetad på stranden och Vincent.
A.
* Inte såna nöjeskvarter...
Men what the fuck.
Le Ex som knappt ska känna till att jag existerar. Ännu mindre skicka sms. Hon har ett litet problem med överreagering och att hålla god ton nämligen.
Jag och mina brittiska vänner, som i takt med att deras Guiness rinner ner blir mer och mer högljudda och tycker det är en bra ide att kalla passerande människor för "wankers" sitter i alla fall kvar... Jag, som en förrymd fånge, som Harrison Ford i Jagad. Inspekterar nog alla runt omkring mig. Försöker studera omgivningen så gott det går utan att det syns.
Kan inte se henne i alla fall. Sveper i mig lite mod. Eller öl som det kallas på pubar och skickar ett sms tillbaka.
"... Hur vet du att jag är här? Är du här?..."
Slappnar av lite när det inte direkt piper till i mobilen i alla fall. Innan det händer som en Triss vinst. Helt plötsligt. Telefonen blinkar till. Samma nummer som tidigare.
"... Nej, men folk känner igen dig..."
Vad fan är det här. Nyfiken som jag är av naturen och lika lättad över att hon inte är där så frågar jag vem som sett mig som uppenbarligen vet vem jag är och varför den personen i så fall inte hade folkvett nog att hälsa...
Då slår det mig, lika hårt som Frank Bruno slog Lillen Eklund. Blondinen på flygplatsen. Bästa kompisen till Le galning...
Slappnar av lite, inte lika mycket som gubben som får kanonkulan i magen men tillräckligt för att ignorera det faktumet och försvinna ut i vimlet bland äldre par, språkskole-elever och en del människor i min ålder. Då det inte är inträde på något ställe så hinner vi med ett antal ställen innan engelsman 1 som tidigare misstagit Guiness för vatten blir rejält dyngrak och vi kommer fram till att det räcker för ikväll...
Som avslutning kan man dessutom konstatera att taxichaffisar på Malta är samma patrask som i Sverige. Resan från Nöjeskvarteren* hem till hotellet skulle kosta 5 lira. Det är inte samma sak som att han vägrar köra förrän han fyllt bilen med folk som får betala 5 lira var för att komma dit. Jag vägrade och ställde till med en scen om det och det slutade med att jag hoppade ur bilen, fick tillbaka mina pengar (som givetvis skulle betalas i förskott) och tog en annan med klara direktioner om att åka direkt....
Sen somnade jag som ett litet oskyldigt lamm, och inte av den lammvarianten som korkade japaner köper i tron att det är en pudel de köpt...
Snart. Badstrand, fruktbuffe, motarbetad på stranden och Vincent.
A.
* Inte såna nöjeskvarter...
posted by A. at 12:03 em
5 Comments:
"Nej, men folk känner igen dig.."
Ha,ha så klockrent paranoidbefrämjande! :D
Finns det inte nån lag som säger att den där frasen bara får användas av ens närmaste kompiskrets *ryys*
Hehe... ja du kan ju gissa hur tankarna satte igång när jag fick det smset... :)
Fulla Engelsmänn är det jobbigste som finns faktiskt. Dom värsta känner man igen direkt; rakade med fotbollströjja (som gärna åker av och på för att blotta alla tatoos).
Gud vad skönt att du är tillbaka.
Pata: Ja och nej, jag tycker faktiskt att de kan ha sin charm. Men sen så är jag lite anglofil :-)
Peppe: Detsamma minst sagt :-)
Skicka en kommentar
<< Home