Dan före dan...

Imorse visade jag Le Twin hur man spelar squash. 3-1 i set. Inte illa av någon som inte spelat squash på 12 år. Och dessutom var han som bor nere på gymmet bra mycket tröttare än jag. Ska inte sträcka mig till att jag är en naturtalang men något åt det hållet i alla fall.

Också dagens erkännande. Jag brukar inte gråta när jag ser filmer eller serier på tv. Någongång har jag gråtit av skam när jag sett fröken Rosing på tv men inte annars.
Man skulle kunna säga att jag är stenhård.
Men igår. På kanal 9.
Sista avsnittet med Michael J Fox i Spin City. Jag har sett det förut. Han tar på sig skulden för något konstigt. Räddar borgmästaren och alla anställda. Men måste avgå själv.
I slutet av programmet kommer han ut och publiken jublar, kollegorna applåderar och smågråter.
Och i sängen ligger A med tårar i ögonen och gåshud.
Så ville jag bli avtackad på förra jobbet.


Förresten så tror jag att alla mina grannar skulle välja mig som sin favoritgranne. De älskar mig.


A.