Alla ni.

Indiepunkrockare, streetcreddiga fånar som flashar med att känna till små konstiga musiker och band innan de själva känner till sig , ni som tillbringar mer tid med att leta upp olika band än att egentligen lyssna på dem etc. Ni ser vart jag är på väg.

Ni kan sluta läsa nu och komma tillbaks om en halvtimme så har jag skrivit något nytt här som ni säkert finner mer intressant och mindre jobbigt för era kreddiga musiköron.

Inte för att jag tror att ni är så inskränkta men en liten varning var på plats.


Igår förflyttades A hem till kompisens vardagsrum, med gitarr i trä och frenentiskt ålande framför Tv:n som sände en gammal Europekonsert. Det filades på uppträdandet till Roliga Timmen och det var min grupps tur. Vi var Europe. Har för mig att jag var John L.

På hovet igår drog de av de gamla klassikerna blandat med lite nytt och det var som att komma hem. Jag fånjublade när de berättade historien om var det växt upp, jag klappade takten och tyckte att eld på scenen var osedvanligt tufft.

Joey drog av en snutt av Open your heart och det högg till lite i hjärttrakten. Jag menar givetvis skoldisco och snyggaste tjejen i klassen. Tänk om man bara inte sagt.

"Nej, jag dansar inte" och blivit röd i ansiktet som en tomat.

Eller Cherokee. En låt om en jävla indianstam som trampar på en stig av tårar. Såna låtar skrivs inte längre...



Hur som helst. Kul och bra var det. Fast man märker att man blivit gammal när;

• Ståplats inte är ett alternativ
• Inte en enda öl dricks
• Skämten som dras är av karaktären - "Se så, starta nu, arbetsdag imorgon"
• The Brat äter en påse godis på fem minuter för att täcka upp ett blodsockerfall för att sen klaga på att han har ont i magen. Wonder why?

Det enda jag saknade var ett par latex/spandex brallor på någon i bandet...

A.