Den sexuella utvecklingen i samhället. Eller så flyttar vi gränserna...
Så på lunchen. Som så många luncher förr när jag inte kan sitta ute på min parkbänk under björken att äta så smet jag iväg till den lilla restaurangen som ligger lite off... Där jag aldrig stött på någon jag känner, de hälsar vänligt och ägarens mamma går runt och serverar. Utan att kunna ett ord svenska.
Där var jag idag igen.
Och precis som en trissvinst. Plötsligt händer det.
Han står där. Lång, ståtlig och medelålders.
"... Men hej, brukar du äta här..."
Får fram att det brukar jag göra, ibland i alla fall. Osv. Han frågar om jag tröttnat på restaurangerna närmare mig, gnäller lite på att snön just då faller utan för fönstrena, att det skulle vara skönt med vår. Men inte en ledtråd om vem han är. Saved by the bell. Min tur att beställa. Avslutar det hela käckt med
"... Min tur, ska bli gott. Vi ses..."
Han har glada ögon och ler från öra till öra. Jag tror nästan han ska krama mig .
Och nu är vi inne på det som allt skulle handla om från början.
Jag tror nästan han ska krama mig. Jag tror nästan han ska krama mig.
Varifrån har denna kramhysteri kommit.
Arne Weise kommenterade det igår på 5:an. Till saken hör att jag har inget emot att få en kram då och då. Skulle nästan kunna säga att jag i de flesta fall uppskattar det.
Men, ibland måste det ju finnas någon måtta.
Kalas i lördags. Det skulle kramas med hela släkten. Mamman, farmor, mormor, flickvännens mamma och pappa, födelsedagsbarnet, hans tjej en kompis till honom som jag känner. Kramas.
Om man träffar någon ute ska det kramas.
Om man träffar en bra kompis som man ofta nog ändå träffar ska det kramas.
Det ska kramas med kompisars flickvänner.
Om man träffar någon man sällan träffar ska det kramas.
Om man har haft en trevlig kväll ska det kramas.
När man kommer hem till någon ska det kramas.
När man går ska det kramas.
När jag gjort snygga fotbollsmål ska jag kramas!
När man träffar någon för första gången ska det åtminstone kramas när man går därifrån.
Träd ska kramas.
Jag känner att jag måste sätta ner foten. Kramen som uppskattning på vänskap, kärlek etc är på väg att utvattnas. Har blivit helt bortglömt och hamnat i skuggan av klimatförändringar, melodifestivaler, Bionda och Britneys nya icke-frisyr.
Nästa steg, som redan är här men inte slagit igenom fullt ut än. Kindpussen. Var kommer det här att sluta.
"Välkommen hem till mig hånglet?"
"Det var så länge sen vi sågs-sexet?"
Och inte vågar man bryta kramandet heller. Då tittar folk snett på en. För att komma undan den artighetsfadäsen måste man vara jävligt sjuk eller komma ut med bacillskräck...
En gång har jag sagt ifrån. En kompis pappa skulle krama mig. Då sa jag, äh, vi skakar väl hand som riktiga män? Han skrattade*och kramade mig.
A.
* Kan berott på att jag liknade mig själv vid en riktig man.
Ps.
Där var jag idag igen.
Och precis som en trissvinst. Plötsligt händer det.
Han står där. Lång, ståtlig och medelålders.
"... Men hej, brukar du äta här..."
Får fram att det brukar jag göra, ibland i alla fall. Osv. Han frågar om jag tröttnat på restaurangerna närmare mig, gnäller lite på att snön just då faller utan för fönstrena, att det skulle vara skönt med vår. Men inte en ledtråd om vem han är. Saved by the bell. Min tur att beställa. Avslutar det hela käckt med
"... Min tur, ska bli gott. Vi ses..."
Han har glada ögon och ler från öra till öra. Jag tror nästan han ska krama mig .
Och nu är vi inne på det som allt skulle handla om från början.
Jag tror nästan han ska krama mig. Jag tror nästan han ska krama mig.
Varifrån har denna kramhysteri kommit.
Arne Weise kommenterade det igår på 5:an. Till saken hör att jag har inget emot att få en kram då och då. Skulle nästan kunna säga att jag i de flesta fall uppskattar det.
Men, ibland måste det ju finnas någon måtta.
Kalas i lördags. Det skulle kramas med hela släkten. Mamman, farmor, mormor, flickvännens mamma och pappa, födelsedagsbarnet, hans tjej en kompis till honom som jag känner. Kramas.
Om man träffar någon ute ska det kramas.
Om man träffar en bra kompis som man ofta nog ändå träffar ska det kramas.
Det ska kramas med kompisars flickvänner.
Om man träffar någon man sällan träffar ska det kramas.
Om man har haft en trevlig kväll ska det kramas.
När man kommer hem till någon ska det kramas.
När man går ska det kramas.
När jag gjort snygga fotbollsmål ska jag kramas!
När man träffar någon för första gången ska det åtminstone kramas när man går därifrån.
Träd ska kramas.
Jag känner att jag måste sätta ner foten. Kramen som uppskattning på vänskap, kärlek etc är på väg att utvattnas. Har blivit helt bortglömt och hamnat i skuggan av klimatförändringar, melodifestivaler, Bionda och Britneys nya icke-frisyr.
Nästa steg, som redan är här men inte slagit igenom fullt ut än. Kindpussen. Var kommer det här att sluta.
"Välkommen hem till mig hånglet?"
"Det var så länge sen vi sågs-sexet?"
Och inte vågar man bryta kramandet heller. Då tittar folk snett på en. För att komma undan den artighetsfadäsen måste man vara jävligt sjuk eller komma ut med bacillskräck...
En gång har jag sagt ifrån. En kompis pappa skulle krama mig. Då sa jag, äh, vi skakar väl hand som riktiga män? Han skrattade*och kramade mig.
A.
* Kan berott på att jag liknade mig själv vid en riktig man.
Ps.
posted by A. at 2:31 em
13 Comments:
"Välkommen hem till mig hånglet?"
"Det var så länge sen vi sågs-sexet?"
Hahaha!
Finlandssvenskar kindpussas alltid. Utan undantag.
ÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Äntligen någon som vågar stå upp för att kramandet blivit helt absurt överutbrett. Nä, bort med "måste-kramandet". Jag kramar de jag vill. Inga andra. Basta.
Fast närhelst man yppar sådan åsikt offentligt får man sneda blickar tycker jag, och åker direkt in i facket otrevlig och kärlekslös...
Peppe: Om finlandssvenskar har en sån tradition så gäller den ju givetvis :-) Och som sagt oftast är jag inte emot det.
K: Jag kramar också de jag vill krama och som sagt oftast inget emot det, men kan känna mig lite obekväm med att krama kompisars pappor till exempel...
usch, kramar från folk man knappt känner är något som hamnar på min topp-5-lista-av-saker-jag-ogillar. Har under flera år lidit av kramfobi överlag, oavsett om det rör sig om folk jag känner bra eller är min familj. Nu är det något bättre. Men de där kompiskramarna är jobbiga. Man kanske ska trycka upp tröjor där det står: krama mig inte!. Bara en tanke...
Stå på dig!
Åh, men kramar är ju trevligt. Inte för att man måste, utan för att man vill. Och personer som man tycker lite extra mycket om kan man ju alltid ligga med istället, om man vill göra skillnad menar jag. ;-)
Matilda: Låter jobbigt. Har inget emot kompiskramar alls. Eller "kul att ses kramen". Men när man för att lämna ett rum ska krama alla innan man kommer ut och för att man känner att det förväntas av en gillar jag inte. Känns som det inte betyder något alls då...
Moi: Nej exakt. För att man vill. Inte alltid jag vill krama alla men det ibland kommer med ett tvång för att inte bryta den "sociala förväntan" som ligger över den uppkomna kram-situationen.
Och jag borde nog börja göra mer skillnad på folk enligt din princip ;-)
Nä håller med dig där A. Kramar ska komma naturligt, inte för att man måste. När jag bodde utomlands kändes det där med kindpussande naturligt. Men så plötsligt ska alla vara sådär kroppskontakt-kontinentala här med, det ska kramas till höger och vänster.
Enda nöjet är väl att se stentuffa killar i bekantskapskretsen tafatt försöka sig på en kram...:)
Tycker också det blivit lite väl kramigt på sistone.
En kram måste komma från hjärtat annars kan man lika gärna skaka hand.
Och luft-kind-pussandet är det värsta jag vet, en helt tom gest - för mig alltså.
Kindpussar är ju hemskt! Känner mig oftast extremt svensk och stel då det skall till att kindpussas. Det blir nästan lite för intimt då.
Fast kan finnarna så borde väl jag också kunna.
Pratade med en grekiska om detta och hon tyckte att kramar var för intima - kindpussar var däremot inget problem. Fast detta kan iofs bero på att hon var en extremt liten människa och nästan försvann helt när hon blev kramad av en normalstor svensk...
Jag har varit med om kramar som kännts jävligt krystade, det är det värsta som finns, typ vissa man har kännt att dom inte tyckte det var ok, men som kramades för att "det ska man", det går bort. Onaturligt kramade suger och kindpussandet har jag skitsvårt för, känns som en pjäs.
Anyway, jag glad av denna klassiker (men det kan vara för musiken är grym): http://www.youtube.com/watch?v=vr3x_RRJdd4
Kram
Tvångskramar är hemskt. Nu är jag inte sådär superkramig i vanliga fall, utan håller en normal kramnivå och hintar ganska tydligt när jag inte vill kramas just där just då med just dig. Men ändå måste vissa människor bara kramas och lyckas bortse från att man redan sträckt fram handen och kastar sig istället fram som Tarzan.
Så står vi enade mot okynneskramandet? :-)
Sandra: Min favorit är när man sträcker fram handen, den andra tar den och sen drar sig mot en och kramar en... Man hinner liksom förbereda sig på att man klarar sig. Det är en typisk manlig kram tror jag...
Skicka en kommentar
<< Home