Kält åtelseende. Not.

Idag när jag intet ont anande kommer gående längs en större gata i Sthlm så står de där. Eller stäl de däl.

Ex-kollegolna flån landet i långt borta i öst. Alla jätteglada att se mig. Det ska bjudas på middag. Och de är kvar allihopa tydligen. Inklusive han som de anställde efter mig trots att jag rekommenderade en annan kille. Men det är inte mitt problem.

Det tar (tal) knappt 3 minuter innan de har talat om för mig att jag:
1. var trevligare.
2. Bättre på jobbet.
3. Snyggare än vad den nya är.

Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå dem. De valde ju inte den jag rekommenderade. Det är samma intriger.
Chefen är dum.
Kollega 1 hatal kollega 2.
Kollega 2 är elak mot kollega 1.
Och det är konstanta nedskärningsrisker.

Men som den psykolog jag är så ser jag att de vill ha stöd. Så jag berättar att jag tjänar bättre, trivs bättre och tackar nej till den lunchen jag blir bjuden på med en motivering att jag måste på tjänsteresa då. Nu är jag helt säker på att jag träffar dem samma dag på något omotiverat ställe.

Nästa års nyårslöfte kommer bli att bara tacka nej utan att komma på en liten onödig lögn om det hela.


A.