Hur många yrken?

Inte nog med att jag är längst på kontoret. Vilket kanske inte säger så mycket om min längd egentligen utan snarare om de bandarer som jag jobbar med. Det trummas, det skickas röksignaler men ingen pratar med varandra. Måste vart som för uppfinnare Bell med endast en telefon.

Nyss kom kollega 1 in och ville prata med mig. Hon hade hört vad som hänt. Hon önskade mig lycka till i framtiden och frågade om jag hade tid med en kopp kaffe. Jag gillar ju både raster och kaffe så för att citera Jakob Hellman så jag sa ja.

In i konfan. Kaffe och kakor. Och hon riktar en lampa i ansiktet på mig. Utfrågning de Luxe om nya jobbet. Inget fel med det men sen ser jag åt vart det barkar som snickaren sa och hon startar att mala som en mjölnare om hur jobbigt hon har det, att hon hoppas att det kommer in någon som är duktigt (lika bra som du sa hon men jag är inte mycket för att hylla mig själv) osv...

Sen.
Hur elak chefen är.
Hur hon ser sig själv som en bomullsplockare i Sydstaterna och kollega 2 behandlar henne som en packåsna.
Och till råga på allt. Ingen löneförhöjning för henne på 2 år. Smidig som en gymnast kommer jag på att det inte är läge att berätta att jag fått 4 under den tiden. Och som att inte det vore nog, bonusen som betalats ut i år har hon kollat upp. Att den är hemligare än armén som Cafeägare René sköter är inget problem för en nyfiken kollega tydligen.

"...Alla har fått minskat med ca hälften i år... Trots bra resultat..."

Nu studsar mitt hjärta och skadeglada sinne som en akrobat i en studsmatta och jag kan inte hålla mig.

"...Jag fick nästan dubbelt så mycket i år som förra året... "

Och biter mig i tungan exakt så hårt som varje lejondomptör hoppas deras adept inte ska göra.

Den minen som kommer i hennes ansikte är det värsta jag sett. Bitterhet när den är som färskast.


A. I djungeltrummans land.