tisdag, januari 16, 2007

Mötes-minen

När man mått en person ett antal gånger men man inte känner honom så säger svenskar inte hej.
Däremot kan man börja nicka åt varandra.
Lite försiktigt.
Och vem vet, kanske är det "the beginning of a beautyful friendship" eller kanske inte.

Men när man slänger iväg den där nickningen mot den som vi mött.
Vilken min har ni?
Jag har upptäckt att alla har en speciell "vi känner inte varann bra för ett hej men låt mig nicka mot honom-min"


Min är att jag drar tillbaka mungiporna i ett leende med stängd mun.
Ett andra klassens leende som faktiskt gör att jag liknar Kermit.
Men det är min mötesmin.

Hur ser era ut?

Ler ni?
Vinklar huvudet?
Slickar er om läppparna?


A. Kermit.

9 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag ler och nickar å säger ett försiktigt hej!

1:27 em  
Blogger A. said...

Okej,... du vågar på dig ett hej. Du är en modig människa.

Själv nickar jag och kör Kermit-minen...

1:30 em  
Blogger Ninde said...

Jag blir ofta hejad på av folk jag knappt känner. Har därför uppfunnit ett mellanting. Kermit-minen åtföljd av mimande av ordet "hej". Helgardering liksom..:)

1:57 em  
Blogger A. said...

Åh... det är ju en klassiker. Det tysta hejet. Hur kunde jag glömma det...

2:42 em  
Blogger Björnen said...

Brukar köra en "uppåtnick" samtidigt som jag lyfter lite på ögonbrynen. Eventuellt kan det åtföljas av ett "Tja!"

En annan lätt jobbig grej är när man allt som oftast brukar träffa på nån person som man då brukar småprata med, men man har ingen aning om vem han/hon är eller vad han/hon heter. Det kan man inte heller fråga eftersom man för länge sedan passerat den där osynliga men knivskarpa gränsen för när det är ok.
O, allvetande A: Hur gör man i dessa situationer?

5:33 em  
Anonymous Anonym said...

Jag uppåtnickar också och ler Kermitleendet. Och så fnyser jag ofta lite. Som ett halvkvävt frustande och mycket diskret fnitterskratt eller ett hej genom näsan ungefär. Knäppt. Jag måste verka sinnesjuk.

8:48 em  
Blogger Vilse said...

Har oftast lurarna till iPoden på mig när jag är ute på stan osv. Stora lurar..!
Mestadels för att slippa prata med idioter, som typ min ena granne. Oavsett om jag har musik på eller inte så hejar jag det "tysta hejet" och låtsas som att jag inte märker att han vill prata mer.

Alltid med Kermitleendet på.

På gymnasiet hade jag vänner som kallade mig Kermit. Antar att det fanns gott om människor man kände igen, men inte var på hejbasis med.. ;)

8:37 fm  
Blogger Lill-Krizan said...

Jag blundar, nickar lååångsamt och ler lite hånfullt. Reaktionerna brukar bli en skeptisk och frågande min tillbaka, varpå jag nöjt smyger vidare.
Roligt, med andra ord.

12:07 em  
Blogger A. said...

Björnen: Uppåtnicken. Också en klassiker. Hej grejen är svår, tycker vi borde säga hej oftare. Jag blir alltid glad av ett hej.
Moi: Haha. Det där var den mest invecklade stilen hittills... om jag åker på en sån hälsning någongång så frågar jag direkt om det är du;)
Levande: aha, hörlur-metoden... Grannar är ofta ett gissel.
Lill-K: Du är brutal. Jag kommer copa den...

8:38 em  

Skicka en kommentar

<< Home