Le Blogg - Observandum sed non imitandum.
Kanske rolig, kanske helt sann, kanske lite mindre sann men aldrig påhittad. Inte helt i alla fall. Saker som berör, stör eller inte alls.Och så gillar jag fiskbullar.
lördag, oktober 31, 2009
Mamma har idag ringt och bett om ursäkt för att hon inte ringt tidigare. Det är nytt rekord i överbeskyddning. Den historien slutade med att hon och pappa kom förbi. Och hälsade på. 7 gången på tre år. Och utan att en födelsedag var inblandad.
Annars sa jag till lillbrorsan att det var familjemiddag igår. Och jag visste att han inte var inbjuden. Sen frågade jag mamma och Lillbrorsan skulle komma. Och att jag sagt till honom att det var familjemiddag. Det orskade nästan ett familjegräl medan jag satt bredvid och lyssnade när mamma ringde Lillbrosan.
Precis som jag visste att det skulle urarta. Jag börjar nog bli frisk.
A - A P - Pharmacist. Eller apotekare. Modell tant.
A - Hej, jag ska hämta ut lite mer kortisontabletter. Jag har ett e-recept. P - Hej, då ska vi se. P - Ja, här är det. 100 stycken den här gången med? Då har du hämtat ut total 250. A - Det blir bra. P - Okej. Då ska vi bara gå igenom hur du ska ta dem och ev biverkningar. A- Det är inte nödvändigt. Jag vet, har ju ätit 150 stycken hittills. P - Vi måste göra det. A - Okej, (rabblar hur jag ska ta dem, schemat för minskning samt de vanligaste biverkningarn) P - Just så är det. Men det är ju jag som ska gå igenom det med dig... Så...
Vet inte hur många som läser här som var med på gamla jobbet. Ni vet med talflöknal. Middagal. Lesol till landet långt bolt i öst.
Ni vet de jag hatade till slut.
Idag ringde min chef. Diskuterade rehabplaner för mig jobbmässigt. Att jag skulle slippa en del jobb när jag börjar jobba. Vikten av att jag kanske bara jobbade halvdagar. Vikten av att stänga av telefonen kanske senast 15 varje dag. Så att jag inte råkar utför något.
Kan verkligen inte se att något av detta skulle hända hos koleanelna. Fast de var inte bara hemska. De var bra bloggmaterial. Mycket bra bloggmaterial faktiskt.
Nu har jag en liten historia om en kollega som jag funderar på. SM i projektion tror jag han tävlar i just nu.* Kan dock bli lite uthängade. Får fundera på hur det ska skriva. Involverar skillmässor och nätdejting.
Och det sista har ju tidigare varit ett populärt ämne här.
A.
Ps. Fast det är några av er som läst nästan från början tror jag. Lite coolt. Att ni orkar. Jag blir lite orolig för er.
* Det kan vara någon annan psykologisk term men jag tror det är rätt.
Doktor M frågade igår om jag varit allvarligt sjuk.
Jag tror det. Spenderade 1 vecka hemma sjuk. 2 veckor på sjukhus med dropp och hög feber. Och nu inne på tredje veckan hemma som sjukskriven.
Jag har drabbats av Crohns sjukdom. Eller läkarna tror jag haft den hela mitt vuxna liv. Och nu drabbades jag för första gången av ett utbrott av den. En kronisk tarmsjukdom. Som förhoppningsvis inte ska behöva påverka mitt framtida liv alls frånsett att jag kanske måste äta lite medicin. Ett ganska billigt pris för att hålla det här i schack. Jag äter ju tex lunch varje dag. Då borde jag klara ev tabletter.
Nu mår jag bra men har käkat en hel del mediciner. Men slipper antibiotika nu i alla fall men äter lite kortison som gör att jag har i mina sämsta stunder vissa drag av påssjuka över mig. Men det verkar vara på väg tillbaka. Eller så ser jag ut så. Det hoppas jag att jag inte gör.
Hur som är jag nästan frisk från det här utbrottet av sjukdomen. Snart kan ni officiellt sluta oroa er.* Och om doktorn har rätt så hoppas de och än så länge tror att min variant av Crohns är lindrig.
Mina stora problem nu är att jag fortfarande har ben som Sara Wedlund skulle tycka var tunna och en ork som får Svullo att framstå som ett konditionsfenomen. Men med minst två promenader om dagen ska det nog lösa sig... ;-)
Två promenader idag. Och lysande ideer om hur jag ska kunna se om jag orkar röra mig mer och mer per dag.
Stegräknare. Som jobbet en gång betalat. Jag orkade inte vara med i tävlingen pga fusk. Redan innan tävlingen startat. Men de tär dealen.
Nu glass med blåbär.
Men till det viktiga. Färjan. Ett ganska ungt par som åker dit och är grymma på att dansa. Jag undrar om det inte skulle vara kul att kunna dansa riktigt bra. Och då menar jag inte så att jag får kommentarer på krogen i stil med "jasså, du kan också bara fåna dig och fuldansa". Inte när jag gör mitt bästa. Utan på riktigt. Ett problem är mitt musikaliska handikapp - tondöv och taktlös.
Idag har jag varit utan snus i 5 veckor. Och med varit utan snus menar jag att jag har självmant valt att inte snusa på fem veckor. Ganska bra. Enligt mig.
Annars så åkte jag just på ett samtal från doktorn. Han är nog duktig. Men ärligt. "En prata så den vanlige patienten förstår" kurs kanske vore något för våra läkare i det här landet. Nu sitter jag och funderar på om jag ska ringa sjuksyrrorna och be dem förklara.*
Och nu shoppingdags. Filmer står på agendan om jag ska vara hemma en vecka till.
Det här är det 1956 inlägget som jag skriver i Le Blogg. Det betyder att 1.956 har handlat om något viktigt. Inte illa ändå.
Jag har kommit till slutet av Internet. Internet är inte så roligt längre. Men med lite inspiration så hittade jag inte på Hemnet igår. Kanske tur att jag är tråkig, trist och gammalmodig. Annars hade jag nog köpt en lägenhet idag. På två sorters mediciner. Det hade vart kul men jag är ju en kyckling.*
Annars har jag vart på jobbet och hälsat på idag. Det verkar sakna mig. Smög runt bland tanterna och fick lite kramar. Och imorgon får jag veta om jag ska fortsätta vara sjukskriven eller börja jobba nästa vecka. Vill nog båda två. Tror inte jag orkar arbeta full tid nämligen.
Annars är familjen Wahlgren på tv. Jag dör lite varje gång jag ser övermogna barn. Jag tror att jag var ett roligare barn att leka med. Även en roligare vuxen att leka med.
Idag, efter ha blivit lite pumpad på blod, vilat lite, druckit lite näringsdrycker osv så var det dags för en av mina två dagliga promenader.
Tittade mig då i spegeln innan jag gick ut. Kände mig för första gången på över en månad rätt snygg.* Lite lagom orakad. Håret okammat men med lite surfardrag för att det börjar bli långt. Lite snyggt ovårdad. Ordentliga kläder istället för de mjukisbyxor jag levt i sista månaden** Helt enkelt inte alls så ful.
Nöjd går jag ut. När jag gått 500 meter börjar jag bli trött. När jag gått 700 meter blir jag passerad av ett penisonärspar med stavar. Och ett sånt par som släpar stavarna med sig. Inte ett som går med dem. Helt plötsligt var jag varken så snygg eller stark längre. Dessutom kom jag fram till att de var lämpligt att sitta och vila på en bänk utanför Hemköp ett tag innan jag gick in och handlade. Men det handlade inte bara om trötthet.
Och vad är sensmoralen i det här? Tävla aldrig mot pensionärer. Eller promenera efter sex. Då sover de.
A.
* Allt är relativt. Inte riktigt lika insjuken i ansiketet, Inga påsar under ögonen för att jag börjat sova hela nätter. Ingen kortison-påssjuka. Rätt normal alltså. Lite smal bara. **Tack fotbollen för att jag lever i ett överflöd av gratis träningsoveraller...
Och imorgon ska jag ta tag i lite Försäkringskassegrejer som säkert skulle vara ordnade för ett tag sen. Och sånt som jag missat. Då ska vi få se om de är lika bökiga som alla säger. Antagligen ska kommer de skälla på en sjuk stackare.
Annars vet jag inte hur jag ska klara av att vara hemma en vecka till.* Det är sjukt tråkigt hemma. Och dessutom anar jag att jag börjar svullna upp lite av kortisonet. Det hettar på mina blivande äppelkinder. Om det skulle bli så så kommer jag se ut som en krigsfånge med påssjuka alternativt en hamster.
Nu snart familjemiddag. Pappa A 6o igår. Jag äter garanterat något annat än de andra.
A.
* Säger doktorn att jag ska vara det kommer jag vara det. Så enkelt är det. När han säger hoppa frågar jag bara hur högt. Eller på allvar så ska jag följa deras råd.
Jag har idag ännu inte sagt ett enda ord. Jag har så sjukt tråkigt. Min kommunikation med omvärlden består av 3 sms och ett par mail. Tror aldrig jag har varit tyst så här länge i hela mitt liv. Och det räknas från ca 20 tiden igår.
Lyfter planet till Portugallien tror jag. Nu blev det ju inget. Jag sabbade resan för La Familia. Kan inte A åka åker ingen. Det blir till våren.
Pappa får fira 60-års dag med bara morsan i stugan i stället. Lite inne på att buda upp en flaska whiskey men jag vet inte om det går. Skulle vara snyggt i alla fall.
Idag fick jag ett brev från sjukhuset. Jättetrevligt. De välkomnade mig tillbaka på undersökningar.
Skriver man verkligen välkommen till oss på XXX-kliniken för undersökning och provtagning? Jag är inte säker. Inte säker alls. Vill man bli välkomnad till ett ställe som egentligen bara handlar om negativa saker. Åtminstone tills man åker därifrån.
Idag har dessutom Mamma A lämnat riktnummerområdet. Det betyder att jag för första gången på ca 4 veckor måste fixa middag själv. Eller det är en sanning med modifikation. Hon har naturligtvis fyllt hela min frys med matlådor. Men jag måste värma dem själv. Jag känner mig som jag är ca 7 år gammal som får allt fixat för mig. Eller som Pappa A.
Efter en massa bra tips om vad jag skulle göra så provade jag några igår. Ragga tjejer på nätet till exempel. Tyckte jag hade ett vattentätt case. Svårt sjuk. Lite ynklig. Behöver tas om hand. I lagom ålder för någon. Smalare och slankare än någonsin. Och inte asful i alla fall. Det visade sig att det kostade pengar. Och att jag inte hade ett enda kort hemma tillgängligt där jag var nykter. Alltså fick vi lägga det på is. Tills vidare i alla fall.
Jag är numer grymt bra på att svälja tabletter. Till och med utan krossare och flinka halsklämmare.
Nu snart promenad. Sen ska jag bara leka med datorn resten av dagen. Om det blir så roligt. Men i kombination med alla lekprogram på tv så kan ju datorn inte vara så hemsk. Dock verkar många kompisar ha ett problem med msn på jobbet. Jag stör tydligen.
Nu dagens andra frukost och näringsdryck. A hade igår avancerat upp till 70,6 kilo. Inte illa alls. Det är lite mindre än Stefan Holm.
Lite fylld av skamkänslor som säger att man skolkar från jobbet. Men men. Det är Le Doktor som sagt att jag ska vara sjukskriven i minst 2 veckor till. Bara att acceptera och passa på att bli frisk.
Nu till de stora problemen.
Tidigare när jag varit sjuk har jag varit sjuk och sängliggande.
Nu är jag sjuk men orkar med en del saker i alla fall. Om man inte räknar med att promenera.
Laga mat till mig själv. Diska.
Ja ni förstår men jag orkar vara uppe.
Så vad gör man när man är sjukskriven men orkeslös.
Promenader är det enda jag får höra hela tiden men jag går. Idag gick jag 15 minuter, fick kramp i hela kroppen och fick lägga mig och sova/vila direkt efter.
Det vid en vikt på 70 kilo och 15 min promenad.
För 4 veckor sen spelade jag fotboll 3 gånger i veckan minst. 90 minuter. Och vägde runt 80.
Sjukt vad svag man blir. Min just nu överbeskyddande mamma sa idag dessutom att hon ångrade att hon inte tog kort på mig när jag mådde som sämst. Kunde ju vara kul att titta på sen. Förstår henne exakt. Kändes som en jättekul ide.
Så nu behöver jag förslag på vad man gör som sjukskriven.
Film känner jag till.
A.
Ps. Bossa med lillbrorsan är ett alternativ. Eftersom han har min bil nu är han noga med att poängtera att jag ska ta det lugnt. Någon har dessutom strukit under den röda triangeln på min medicin. Undrar vem som börjar vänja sig vid att ha bil...
Efter en vecka i sjuksängen följt av två på sjukhus är jag hemma nu i alla fall. Mår rätt okej men är inte frisk än. Men klart på väg åt rätt håll.
Ett litet batteri med tabletter med mig hem. Vilket är ett problem. Jag skulle ha väldigt svårt att bli tablett missbrukare. Jag kan nämligen inte svälja tabletter. Då underlättar det inte med 10 stycken om dagen. Stora som tumnaglar.*
Men hemma i La Casa A nu i alla fall. Med vissa restriktioner. Som tex.
Ät. Jag har tappat 12 kilo. Har vissa drag av krigsfånge över mig. Jag kan dessutom nå runt mitt lår med tummar och lillfingrar. Det har jag inte klarat sen jag var 12 tror jag. Om ens då. Eftersom jag borde haft mindre händer då. Sov ordentligt. Funkar inte på sjukhus. Få inte feber igen. Blir frisk. Promenera.
Men nu väntar två veckors sjukskrivning. Och resan till Portugallien kan jag glömma. Utomlands ska jag inte enligt läkaren.
Men jag lever och mår bättre. Kanske inte det roligaste inlägget i Le Bloggs historia. Men har lite roliga sjukhusanekdoter. Snart.
A.
* Naturligtvis inte. Ytterst normal typ Panodil-storlek.
